Vindel River LIFE var ett EU-projekt som återställde biflöden till Vindelälven efter flottningsepoken. Under drygt hundra år rätades bäckar ut, rensades på sten och byggdes om för att timret skulle flyta fram. Projektet ville ge tillbaka variationen i vattendragen och därmed mer livsutrymme för fisk, insekter, växter och däggdjur.
Projektet startade den 1 januari 2010 och avslutades den 31 oktober 2015. Det finansierades av EU:s LIFE-program, Länsstyrelsen i Västerbotten och kommunerna Arjeplog, Sorsele, Lycksele, Vännäs, Vindeln och Umeå. Sammanlagt restaurerades 25 biflöden på en sträcka av cirka 44 kilometer.
Vindelälven, en av fyra nationalälvar
Vindelälven är cirka 45 mil lång. Den rinner upp i Arjeplogs- och Vindelfjällen vid norska gränsen och flyter ihop med Umeälven ungefär tre mil från kusten. Älven är en av Sveriges fyra nationalälvar och är skyddad mot vattenkraftutbyggnad enligt miljöbalken. Den är också den sydligaste oreglerade älven i Sverige med källflöden i fjällen.
Hela älven med biflöden är Natura 2000-område. Den är även utsedd till Ramsarområde. Ammarnäsdeltat är skyddat enligt fågeldirektivet. Längst upp ligger Vindelfjällens naturreservat, ett av Europas största skyddade områden. Det mäter 5 628 kvadratkilometer och har fått sitt namn efter älven.
Från fjällen i Vindelälvens källområde är det inte långt till polcirkeln. Där tar midnattssolen och norrskenet över som de stora naturupplevelserna. Den som vill fortsätta norrut hittar reseguider och berättelser om polcirkeln och livet i norr hos Polcirkeln.
Flottningen i Vindelälven
Flottning betyder att man transporterar timmer på vattendrag. Från början av 1800-talet till 1960-talet var det det vanligaste sättet att få timret från inlandsskogarna till sågverken och massafabrikerna vid kusten. Tidslinjen visar hur flottningen växte och sedan försvann.
Längs huvudälvarna byggdes ledarmar av stenkistor samt virkesbommar som skulle styra timret och förhindra brötar. Brötarna var både dyra och farliga att lösa upp. I biflödena gick man längre. Där sprängde och rensade man bort sten och träd så att bäckarna blev raka och snabba kanaler.
Bästa praxis-åtgärd (traditionell restaurering)
I projektet användes två typer av åtgärder. Den första, bästa praxis-åtgärden, bygger på metoder som redan prövats i andra restaureringar i Vindelälven. Delar av 19 biflöden och totalt cirka 40 kilometer forssträcka grundrestaurerades på det här sättet.
- Vandringsvägar vid dammar friläggs.
- Avstängda sidofåror öppnas igen.
- Fiskens livsmiljöer återställs.
- Lekbottnar återskapas.
Arton flottledsdammar som stängde vägen för fisken har tagits bort helt eller delvis. Tillsammans med alla återöppnade sidofåror gör det lättare för lax och öring att vandra och för andra djur och växter att sprida sig.
Förr trodde man att det främst var de stora stenarna som var viktiga för fisken. I dag vet man att bäddar av grus och småsten där fisken leker och lägger sin rom avgör hur bra till exempel öringen klarar sig på lång sikt. Därför har projektet återskapat drygt 1 000 grusbäddar.
Demonstrationsåtgärd
Den andra metoden hade tidigare bara prövats i enstaka mindre studier. Den användes i tio vattendrag som grundrestaurerats under 1990-talet eller början av 2000-talet. Då var man ofta försiktig. Man lade tillbaka det sprängmaterial som låg på strandkanten men breddade sällan vattendragen.
Vindel River LIFE gick ett steg längre. Projektet hämtade stora block och hela träd från marken runt omkring och placerade dem i vattendragen. Även här återskapades grusbäddar. Den omfattande restaureringen gjordes på knappt fyra kilometer forssträcka.
För att mäta effekten jämfördes demonstrationssträckorna med sträckor som restaurerats på traditionellt sätt, oftast uppströms i samma vattendrag. Studierna gällde fiskarnas produktion och utbredning samt växtligheten i strandzonen.
Varför restaurera?
Restaureringen gör biflödena krokigare och bredare. Strömmen blir långsammare och mer varierad. Höga flöden river då inte lika lätt bort gruset på lekbottnarna. Vattnet hålls kvar längre i landskapet. Det kan minska risken för översvämningar längre ner i älven.
Stenarna som läggs tillbaka hjälper till att bilda ett skyddande istäcke på vintern, vilket förhindrar kravis och bottenfrysning. När vatten och organiskt material stannar kvar ökar mängden insekter. Fisken får mer mat och fler platser att leva på.
Återöppnade sidofåror gör att fisken kan röra sig mellan olika livsmiljöer. Restaureringen gynnar också strandväxter och däggdjur. Uttern är ett exempel. Den är beroende av vattendrag där den kan fiska även vintertid.
Varför stöka ner i vattendragen?
Innan skogsbruket och flottningen tog fart stod stora, orörda skogar längs stränderna. När träd blåste omkull eller dog hamnade de i vattnet. Strandskogarna var de första som höggs ner, dels för att timret var lätt att få ut, dels för att träden var i vägen för flottningen.
Med färre döda träd i bäckarna förlorade vattendragen mycket. Träden dämmer upp vattnet så att stränderna översvämmas av näringsrikt vatten. Grenarna fångar löv, kvistar och gräs som blir mat åt insekter. Insekterna blir i sin tur mat åt fisken. Stora block ger fisken ståndplatser och hjälper till att bilda ett skyddande istäcke på vintern.
Utbildningsinsats för grundskolor
Naturskolan i Umeå ansvarade för utbildningen i projektet. Den besökte skolor längs älven och bjöd in personal till konferenser och seminarier. Målet var att väcka intresse och sprida kunskap om vattendragens kulturhistoria och ekologi. Det mesta av undervisningen skedde ute vid Vindelälvens stränder.
Resultat
- Restaureringarna har gett cirka 45 hektar biotopvårdad yta.
- 18 dammar har öppnats, vilket har gett 226 kilometer återöppnad forssträcka och 3 700 hektar tillgänglig sjöyta.
- Många stängda sidovattendrag har öppnats. Det har gett 22 hektar tillgängliga vattenytor i 126 kilometer nytillgängliga vatten.
- Drygt 1 000 lekbottnar för fisk har anlagts.
Förstudier inför demonstrationsåtgärden
Under första halvan av 2010 gjorde forskare vid Luleå tekniska universitet en hydrogeografisk modellering för att blocken skulle placeras så effektivt som möjligt. Sommaren 2010 och delvis 2011 gjordes en hydrologisk förstudie. Den skulle göra det möjligt att efteråt bedöma den ekologiska effekten.
Mätningarna gjordes i en fors i vart och ett av de tio demonstrationsområdena och i tio referensområden. Forskarna mätte strömhastighet, djup, bottnens kornstorlek och strandkantens längd. De gjorde också en elfiskestudie för att uppskatta mängden lax, stensimpa, öring och bäcknejonöga. En uppföljande studie efter restaureringen 2011 publicerades i tidskriften Ecology & Society, i specialnumret Ecological restoration in northern regions.
Strömhastighet och vattenföring
Strömhastigheten mättes i tio tvärsnitt jämnt fördelade över varje sträcka. I varje tvärsnitt mättes hastigheten 60 centimeter under ytan i fem punkter, totalt 50 punkter per sträcka. Bredden mättes också så att medelbredden kunde räknas fram.
Vattenföringen mättes i ett tvärsnitt där vattendraget är smalt och botten jämn, gärna under en bro. Först mättes djup och bredd för att få fram arean. Sedan mättes hastigheten på sju till elva ställen. Arean i kvadratmeter gånger hastigheten i meter per sekund ger vattenföringen i kubikmeter per sekund. Platsen och vattennivån markerades med blå färg så att man kunde mäta på samma ställe igen.
Så placeras blocken
Modelleringen från Luleå tekniska universitet gav konkreta råd om hur stenblock ska placeras. Studien gjordes av Staffan Lundström, Håkan Gustavsson och Elianne Lindmark vid avdelningen för strömningslära.
- Vill man öka vattendjupet uppströms ska blocket ligga i lugna områden. Ligger det i strömfåran och stränderna är flacka blir arean större, motståndet större och hastigheten lägre.
- Vill man minska strömmen nedströms ska blocket ligga där hastigheten är mycket hög.
- För att skapa en lugn vak bakom ett block ska stenen vara större än 0,5 meter i diameter vid en hastighet på 1 m/s och större än 1 meter vid 0,5 m/s.
- En grov yta stabiliserar vaken bättre än en slät. Stenar med en flat sida placeras med den flata sidan nedströms, så blir vaken så stor som möjligt.
- Två block som ligger snett bakom varandra ska ha minst två diametrars avstånd mellan centrumpunkterna och högst 3,5 diametrar. Vinkeln mellan dem ska vara högst 5 grader.
Placera två block
Ange blockets diameter så räknar verktyget ut avståndet mellan två block som ska skapa en lugn zon, enligt studien.
Uppföljning av demonstrationsåtgärderna
Demonstrationsåtgärden var ny inom vattendragsrestaurering, så projektet följde upp effekterna. Restaureringarna gjordes 2010. Referenssträckorna låg i samma avrinningsområde och hade restaurerats med bästa praxis-metoder 2003-2005. Jämförelsen gjordes mot en annan restaureringsmetod och inte mot kanaliserade bäckar, som troligen hade gett tydligare skillnader.
Vattenflödet
Strömmarna blev 24 procent långsammare och vattendragen 13 procent bredare i demonstrationssträckorna efter restaureringen. I referenssträckorna var strömmar och bredd oförändrade. Strömmarna blev också betydligt mer varierade i demonstrationssträckorna, vilket följer av att vattendragen blivit mer komplexa.
Strandväxter
Växterna inventerades 2013-2014. Demonstrationssträckorna hade något fler arter än referenssträckorna, men resultatet skilde sig mellan lokalerna.
Vanliga arter närmast vattnet:
- Blåtåtel (Molinia caerulea)
- Älggräs (Filipendula ulmaria)
- Kärrviol (Viola palustris)
- Flädervänderot (Valeriana sambucifolia)
- Knagglestarr (Carex flava)
Högre upp på stranden var de här arterna vanligast:
- Lingon (Vaccinium vitis-idaea)
- Skogsstjärna (Trientalis europaea)
- Linnea (Linnaea borealis)
- Slidstarr (Carex vaginata)
- Ekorrbär (Maianthemum bifolium)
- Bergslok (Melica nutans)
Gullris (Solidago virgaurea), midsommarblomster (Geranium sylvaticum), stenbär (Rubus saxatilis) och odon (Vaccinium uliginosum) fanns i hela strandzonen på båda typerna av lokaler. Nära vattnet i demonstrationssträckorna var arter som lingon och skogsstjärna vanligare. Troligen beror det på att marken där låg högre över vattnet före restaureringen.
Groddplantor
Sommaren 2013 fanns fler groddplantor i demonstrationssträckorna, sannolikt för att träd och block fångar in fler frön vid strandkanten. Under vintern dog många av dem. Sommaren 2014 var skillnaden borta. Den högre markfuktigheten i demonstrationssträckorna förklarar troligen varför fler plantor dog.
Utter
Utter och mink fanns i de flesta biflöden. Spår hittades lika ofta i demonstrations- och referenssträckorna, men djurens revir är större än de undersökta sträckorna, så det gick inte att mäta effekten på uttern.
Fisk
Fisken räknades med elfiske, mättes, artbestämdes och släpptes sedan tillbaka. Elfisket gav mellan 7 och 424 fiskar och mellan två och sex arter per område. Tätheten varierade mellan 1,6 och 79,3 fiskar per 100 kvadratmeter.
Sammanlagt hittades nio arter: öring (Salmo trutta), bäckröding (Salvelinus fontinalis), stensimpa (Cottus gobio), elritsa (Phoxinus phoxinus), harr (Thymallus thymallus), gädda (Esox lucius), mört (Rutilus rutilus), lake (Lota lota) och abborre (Perca fluviatilis). Öring och stensimpa stod tillsammans för 80 procent av fiskarna. Antal fiskar och fiskvikt skilde sig inte mellan demonstrations- och referenssträckorna. Troligen gjordes mätningarna för kort tid efter restaureringen för att en effekt skulle synas.
Lekbottnar
Gruset i lekbottnarnas översta lager mättes 2011 och 2013. Den genomsnittliga kornstorleken ökade, vilket tyder på att de minsta gruskornen flyttas nedströms. Andelen sand och finmaterial var oförändrad.
I oktober 2013 grävdes ägginkubatorer ner i lekbottnarna. Äggen kom från havsöring som fångats vid Stornorrfors kraftstation i Umeälven. Efter sju månader hade mellan 45 och 84 procent av embryona överlevt, vilket är ovanligt högt i den här typen av studier. Mängden sand och finmaterial påverkade inte överlevnaden, troligen för att halterna var låga jämfört med många andra vattendrag.
Databas
Grunddata från studierna i demonstrationsbäckarna finns för vatten (hydrologi, vattentemperatur, vattentryck och vattenkemi 2015), elfisken, lekbottnar (substratdjup, ytsubstrat och flödeshastighet) och kärlväxter (beskrivning av växtsamhället och artlista). Elfiskedata finns för Abmobäcken, Beukabäcken, Falåströmsbäcken med Västibäcken som referens, Mattjokksbäcken, Mösupbäcken, Olsbäcken och Rågobäcken.
Kartor och drönarbilder
Projektets restaureringsområden ligger i biflöden till Vindelälven. Kartorna visar var de olika åtgärderna gjordes och vilka dammar som har tagits bort.
Drönarfotografering av demonstrationssträckorna
I augusti 2014 fotograferades de tio demonstrationssträckorna med drönare. Vattenståndet var ovanligt lågt när bilderna togs.
Läs mer på sajten
- Vindel River LIFE
- Vår klassiska älv
- Vandring längs Vindelälven
- Bilder tagna före och efter restaurering
- Avslutande konferens om vattendragsrestaurering
Tack till